Blyg. Tystlåten. Tillbakadragen. Reserverad. Eller bara dum i huvudet?
Så länge som jag har kämpat med detta problem. Problemet med att veta vad jag ska säga, när jag ska säga det och hur jag ska säga det. Rädslan för att det ska komma ut helt fel och rädslan för de eventuella blickarna därefter, eller ännu värre, tystnaden.
Vissa kommer förstå mig, andra inte; "Hur svårt kan det vara? Prata bara!"
Jaha. Lätt för dig att säga. Tyvärr fungerar det inte så för mig.
Det började tillsammans med flytten till Västerås för ungefär fem år sen. Jag såg upp till de "pratiga" tjejerna i skolan som lös med sin närvaro och hade dussintals av vänner, och önskade tyst att jag var en av dem. Varje dag innan skolan ställde jag mig framför spegeln och sa "Idag. Idag ska jag inte vara blyg." De flesta dagarna fungerade det inte, men vissa dagar, enstaka dagar, kom jag hem med en slags eufori i kroppen. Den känslan kan jag känna än idag.
Det är nästan som att vara instängd i sig själv - med en väldigt stark vilja att slita sig lös. Att kämpa med att hitta orden och bryta sönder det dumma skalet, bit för bit. Att tankspritt öppna en bok och leta efter lämpliga meningar, men där bara mötas av blanka sidor.
I gäng, stora som små, får jag tunghäfta. "Vafan ska jag säga?" "Är jag alldeles för tyst nu?" "Dom måste tro att jag är världens tråkigaste människa". Jag funderar och funderar på vad jag ska sticka in med i konversationen, och när jag har kommit på något bra att säga, har mitt sällskap redan bytt ämne.
Detta har plågat mig i alldeles för många år och nu har jag mer eller mindre kommit till den punkt där jag har försökt att börja acceptera det; Det här är jag. Jag är en "tyst" tjej, jag syns eller hörs inte så värst mycket och sån jag är. Men ibland faller jag bara sönder och känner mig så himla misslyckad.
Jag har svårt att få en uppfattning om hur andra personer uppfattar mig, men jag förmodar att det finns många fler än jag önskar som inte sett en skymt av den sidan av mig jag egentligen föredrar. Den energiska, sprudlande glada Linnéa. Tyvärr törs hon inte komma fram alltför ofta.
Kattskrället mitt
Hej bloggen, längesen nu. Känns som att suget för att blogga blir större nu när skolan börjar och man kommer in i rutinerna mer.
Idag va jag i skolan ett par timmar innan vi hämtade min älskade pluttkatt som har skadat ena tassen och öronen hos veterinären. Nu går han runt här hemma med en tratt runt huvet och det kan jag lova att det kommer inte bli lätt att hålla kvar den men han vänjer väl sig. Sen somna man på soffan, 3 timmar. Kommer man inte kunna sova ikväll då. Det där är hur konstigt som helst, under sommarlovet kunde jag sova typ 5 timmar på en natt och ändå va pigg hela dagen. Nu sover jag 7-8 timmar vilket är så mycket man borde sova. Ändå är jag trött när jag kommer hem från skolan. Fattar ej.
Har skaffat ny frippa sen sist också, vad tycks? Ser att du har gjort om också, fint.
♥
Första gången vi träffades,
Var? I 9c's klassrum på murgårdsskolan.
När? Första dagen efter sommarlovet, år 2010.
Hur? Jag hade flyttat till Sandviken och skulle börja i din klass.
Och jag tänkte: Att du var en söt kille.
Jag ville ha dig, det visste jag när: Vi umgicks mycket sommaren 2011, men ville inte inse det själv först.
Jag föll för dig på riktigt för att du: Alltid var så otroligt snäll, omtänksam och söt mot allt och alla, inklusive mig.
Vi blev tillsammans: Runt min födelsedag (14 augusti) år 2011.
Kompisarna tyckte: Att det var kul och var glada för min skull.
Familjen sa: "Vad var det jag sa".
Starkaste minne: Alla minnen med dig är starka minnen.
Den finaste komplimangen jag fått: Du ger mig fina komplimanger dagligen!
Första telefonsamtalet: Tror det var natten till min födelsedag, när du var bortrest och ringde och sa grattis.
Första pussen: En sommarkväll i mitt rum.
Första kärleks förklaringen: Du sa jag älskar dig första gången en gång när vi myste i ditt rum.
Första mötet med svärföräldrarna: Jag träffade dina föräldrar när jag hade varit hos dig ett par gånger, och du träffade min pappa när du var hos mig, samt mamma när vi åkte och hälsade på henne tror jag.
Första bråket: Har aldrig bråkat på riktigt tycker jag, jag har aldrig varit kokande arg. Bara småtjafs.
Första gången vi var ifrån varandra: Var när jag åkte till Turkiet i en vecka i september/oktober förra året.
Kärt barn har många namn, jag brukar kalla dig: Benny, älskling, gosis, mycket mer.
Vi pratar mycket också, jag pratar om: Allt mellan himmel och jord.
Du pratar om: Samma som mig.
Du är rolig för att du: Har exakt samma humor som mig och vi kan fjanta oss hur mycket som helst.
Du är speciell för att: Jag aldrig i hela mitt liv mött en sån genomsnäll, fin kille som aldrig skulle kunna såra mig eller göra mig illa.
Jag beundrar dig enormt för att: Du alltid ställer upp för mig, vad det än gäller.
Jag älskar dig innerligt för att: Du är världens bästa kille!
Du gör mig lycklig för att: Du finns i mitt liv.
Om ett halv år hoppas jag att vi: Har börjat planerat en USA-resa tillsammans.
Om tio år tror jag att vi: Har bildat familj och flyttat från Sandviken. ♥
När? Första dagen efter sommarlovet, år 2010.
Hur? Jag hade flyttat till Sandviken och skulle börja i din klass.
Och jag tänkte: Att du var en söt kille.
Jag ville ha dig, det visste jag när: Vi umgicks mycket sommaren 2011, men ville inte inse det själv först.
Jag föll för dig på riktigt för att du: Alltid var så otroligt snäll, omtänksam och söt mot allt och alla, inklusive mig.
Vi blev tillsammans: Runt min födelsedag (14 augusti) år 2011.
Kompisarna tyckte: Att det var kul och var glada för min skull.
Familjen sa: "Vad var det jag sa".
Starkaste minne: Alla minnen med dig är starka minnen.
Den finaste komplimangen jag fått: Du ger mig fina komplimanger dagligen!
Första telefonsamtalet: Tror det var natten till min födelsedag, när du var bortrest och ringde och sa grattis.
Första pussen: En sommarkväll i mitt rum.
Första kärleks förklaringen: Du sa jag älskar dig första gången en gång när vi myste i ditt rum.
Första mötet med svärföräldrarna: Jag träffade dina föräldrar när jag hade varit hos dig ett par gånger, och du träffade min pappa när du var hos mig, samt mamma när vi åkte och hälsade på henne tror jag.
Första bråket: Har aldrig bråkat på riktigt tycker jag, jag har aldrig varit kokande arg. Bara småtjafs.
Första gången vi var ifrån varandra: Var när jag åkte till Turkiet i en vecka i september/oktober förra året.
Kärt barn har många namn, jag brukar kalla dig: Benny, älskling, gosis, mycket mer.
Vi pratar mycket också, jag pratar om: Allt mellan himmel och jord.
Du pratar om: Samma som mig.
Du är rolig för att du: Har exakt samma humor som mig och vi kan fjanta oss hur mycket som helst.
Du är speciell för att: Jag aldrig i hela mitt liv mött en sån genomsnäll, fin kille som aldrig skulle kunna såra mig eller göra mig illa.
Jag beundrar dig enormt för att: Du alltid ställer upp för mig, vad det än gäller.
Jag älskar dig innerligt för att: Du är världens bästa kille!
Du gör mig lycklig för att: Du finns i mitt liv.
Om ett halv år hoppas jag att vi: Har börjat planerat en USA-resa tillsammans.
Om tio år tror jag att vi: Har bildat familj och flyttat från Sandviken. ♥
BB-live
Igår skulle jag ha suttit i studion hos Big Brother med några tjejer, men tyvärr blev det inget av för jag blev sjuk i sista stund och var tvungen att stanna hemma. Så tråkigt när man verkligen har sett fram emot något länge! Blir antagligen inget speciellt firande av valborg ikväll heller då jag fortfarande är dålig. Hoppas tjejerna hade kul i Årsta i alla fall.
Amanda fick klockan av Tenny som åkte ut, så typiskt henne haha
www.annathomsson.blogg.se
Av ren slump kom jag in på en blogg för ungefär 4-5 månader sen som jag snabbt började följa. Det är en tjej som heter Anna som äger bloggen, hon har en sambo som heter Elie och de har tillsammans ett barn som heter Emanuel. Jag tror det är allt ni behöver veta när ni läser igenom texten här nedanför som Anna själv har skrivit. Jag lovar er att det är värt att läsa (jag har tagit bort en del av texten för att korta ned den, men det viktigaste står fortfarande kvar).
"Emanuel har en halvbror. Han är 2 år och 6 månader. Men varken Emanuel eller jag har träffat honom. Elie som är hans pappa såg honom sist för över ett år sen. Denna lilla pojke heter Achilles.
När jag och Elie först började träffas i början av 2010 var Achilles allt Elie pratade om. Elie hade en liten dagbok där han skrivit i varje dag om hur mycket han saknar och älskade honom. (Jag vet för jag hittade den när jag städade en dag). Achilles var Elies "little king". Och Elie älskade (älskar) honom väldigt mycket. Varför jag inte fått träffa honom är för att Elie åkte iväg till familjerätten här i Kalmar när han skulle träffa honom. Achilles mamma, eller oftast Achilles mammas pappa (Achilles morfar) släppte av pojken där så att Elie fick träffa honom ett par timmar. Sen kom dem och hämtade upp honom och Elie fick cykla hem igen. Och vänta på att nästnästa helg skulle komma så att han fick träffa sin älskade son igen.
Som jag skrivit om innan här i bloggen så finns det, som ni alla vet - pappor som inte vill träffa sina barn. Som tar sitt pick och pack och sticker. Som inte vill veta av sin familj. Som inte är redo. Men det är inte Elie. Det finns pappor som är våldsamma. Som misshandlar sin familj. Som inte vet hur man ska behandla kvinnor och barn. Men detta stämmer inte in hos Elie.
Det finns även pappor som älskar sina barn. Pappor som skulle vandra vägen till helvetet och tillbaka för att få träffa sin barn. Män som kämpar och gör vad som helst för att få ha sina barn hos sig. Män som vill, men inte har möjlighet till detta p.g.a att mamman sätter stopp för det. Detta stämmer in hos Elie.
Elie träffade en gång på en kvinna för några år sen. Jag tänker inte nämna hennes namn här. Jag nämner henne som "Achilles mamma" i min blogg. Hon är ca 30 år och har den psykiska sjukdomen bipolär (detta har hon själv erkänt under rättegång). Under en natt med för mycket alkohol hände något. Som ledde till en graviditet. Och hon ville såklart behålla barnet. Jag har aldrig i mitt liv sett någon som klandrar sig själv och hatar ett misstag så mycket som Elie hatade detta. Men det spelar ingen roll att han ångrar sig ända in från själen. Gjort är gjort. Så han ser det på den ljusa sidan istället. Han fick en underbar son.
Achilles mammas, mamma. Alltså Achilles mormor har också denna sjukdom. Dessa människor har gjort allt i sin makt för att inte låta Elie träffa sin son Achilles.
När jag flyttade ihop med Elie runt april 2010 minns jag hur ledsen han var när han kom hem från mötena med sin son på familjerätten. Achilles mormor och morfar var elaka mot honom. Om Elie kom 5 minuter för tidigt till mötet så fick han gott vänta utanför tills klockan slog hel. Han fick minsann inte träffa sin son tidigare. Mormorn sa åt Elie att "Jag känner folk. Och jag tänker inte låta dig träffa din son". Morfarn sa elaka saker till Elie, kallade honon för idiot och sa att han var dum i huvudet. Morfarn försökte så gott han kunde förstöra mötet genom att alltid stå och kolla på och försöka stjäla Achilles uppmärksamhet från Elie. Han fick inte vara ensam med sitt barn. Jag minns när Elie berättade att Achilles morfar sa åt Achilles: "Säg mamma". Men Achilles tittade mot Elie och sa "Pappa..." Detta fick tårar att rulla på Elies kind när han kom hem. Och han kunde leva på detta lilla ord i 2 veckor, lagom tills nästa möte var dags...
Detta beteende är en slags tradition hos denna familj. Det Achilles mamma gör mot Elie har Achilles mormor redan gjort mot de tre ollika papporna som Achilles mamma och hennes bröder har. Dem gör allt i sin makt för att inte låta papporna träffa barnen. Om det så betyder att dem måste hitta på historier och anmäla dem och i vissa fall, som i Elies, få dem oskyldigt dömda... (Jag kommer snart till detta).
Mötena mellan Elie och Achilles hos familjerätten gick inte så bra, eftersom mamman ställde in mötena. Elie hade mycket problem med familjerätten som inte visade särskligt stort intresse till hjälp. En dag sent på hösten förra året (2010) satt vi och väntade på att familjerätten skulle säga att mötena påbörjat igen eftersom det nu var flera månader sen Elie såg Achilles sist. Men istället fick vi den dagen hem ett brev där det stod att familjerätten avslutar mötena. Med andra ord stod det ungefär "Vi skiter i detta nu. Mamman samarbetar inte och det blir för mycket strul för oss. Härmed avslutar vi mötena och du får inte träffa din son längre". Det hjälpte inte att ringa och ifrågasätta. Achilles mor hade fått precis vad hon ville. Och familjerätten slapp ta samtal och boka om när det gällde deras struliga möten. Folk vill ha det så enkelt som möjligt. I alla fall familjerätten i Kalmar.
När det gäller Achilles mamma och medhjälparen mormorn. Så har mamman lyckas få Elie, som i vanliga livet är världens socialaste, trevligaste, goaste och mest omtänksamma och kärleksfulla människa att se ut som en livsfarlig man som tar folks pengar, kränker kvinnor via ord och sexuella handlingar. Som misshandlar kvinnor och inte kan ta hand om barn...
Det är här det (förutom att Elie inte får träffa sin son) börjar bli allvar.
Ni som läst min blogg vet ju att jag är hud- och spaterapeut? Achilles mamma är massör. Och en dag hamnade vi på samma SPA. Jag var tvungen att arbeta med henne en dag och när jag visste att det var Achilles mamma jag spenderade dagen med gick jag in på toaletten för att kräkas. Tårarna var nära hela långa dagen och magen värkte. Men jag låtsades som jag inte visste någonting och var trevlig. Detta mest eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera om hon fick veta vem jag var p.g.a hennes sjukdom, jag visste inte så mycket på den tiden. Jag var bara tyst och ringde Elie på lunchen som lugnade ner mig och sa att jag bara skulle sköta mitt jobb och låtsas som om hon inte var där. Mitt drömjobb förvandlades till en mardröm. När Achilles mamma fått reda på att jag arbetat med henne ringde hon min mobil.
Achilles mamma: "Är du sambo med Elie?!! HAN ÄR LIVSFARLIG. Har du sagt till honom vart jag jobbar? VA? Nu måste jag sluta på jobbet och byta stad. Det är mycket viktigt att han inte vet vart jag bor och jobbar. Förstår du det?"
Jag sa åt henne att jag behövde Elies stöd för att kunna genomföra en hel arbetsdag med kvinnan som vänt upp och ner på hans liv. Så självklart visste nu Elie vart hon jobbar. Men det spelar ingen roll. Men att han absolut inte bryr sig om vart hon jobbar och bor. Det enda som gör honom ledsen p.g.a hennes skyddade adress är att han inte kan skicka kort till sin son. Som mamman ändå kastar.
Med mormorn i bakgrunden sa dem åt mig att: "Han kommer ta alla dina pengar. För han har inga själv. Han går på socialbidrag lilla gumman! Vi försöker rädda dig innan ditt liv blir ett helvete."
Men helvetet i mitt liv var det inte Elie som orsakade. Det var dem själva. Och helvetet hade bara börjat... Socialbidrag gick han inte på, vilket jag vet eftersom jag var hans sambo. Och vi delar mer eller mindre ekonomi. Det var faktiskt han som stod för hela ekonomin och betalade räkningar och mat för egna pengar. Jag gick under denna tid i skolan och hade inte en krona på kontot.
Dem förklarade hysteriskt att: "han är våldsam och att han misshandlat Achilles mamma. Att han tagit pengar. Att han är en livsfarlig människa." Dem försökte verkligen få över mig på deras sida. Achilles mamma sa åt mig att bli hennes vän. När jag sa "nej, Elie är det bästa som hänt mig och jag tror inte på ett ord du säger." Då sa hon åt mig att: "DEN DAGEN HAN MISSHANDLAR DIG, SOM HAN KOMMER GÖRA NÄR SOM HELST. NÄR HAN TAR DINA PENGAR. KOM TILL MIG. JAG ÄR DIN VÄN."
När dem märkte att jag inte lyssnade på deras historier. När dem förstod att jag inte går över till deras sida ringde dem mina föräldrar. Och sa samma sak. Det var min pappa dem pratade med. Han är väldigt lugn och vet hur han ska prata med människor som dessa. Än en gång blev dem nekade vänskap. Och dem förstod att vi valt vår sida. Vi hade valt sanningens sida. Verkligheten sida. Elies sida.
Efter några veckor blev jag utstött från arbetet som SPA-terapeut där jag och Achilles mamma arbetade samtidigt. Jag fick inte komma på samma möten som Achilles mamma eftersom hon inte ville det. Jag hade blivit bjuden till en After Work på en pub med jobbet. När jag sminkat färdigt mig och var påväg att åka dit fick jag ett samtal från chefen som sa att "Achilles mamma vill inte ha mig där. Hon känner sig olustig." Så jag fick stanna hemma...
Achilles mamma styr våra liv som marionett dockor. Jag slutade på jobbet. Jag slutade på mitt drömjobb som jag (min familj) betalat 80 000 :- för att jag ska kunna arbeta på. Achilles mamma hade än en gång manipulerat människor och fått över dem på hennes sida som svartmålade Elie så till den högsta grad att inte ens hans flickvän var välkommen någonstans.
Jag minns att en utav tjejerna som jobbade på SPA:t frågade mig om jag mådde bra, för jag såg så ledsen ut. Jag berättade att "min sambos sons mamma jobbade här och det var väldigt jobbigt för mig". Då svarade hon "VA?? ÄR LIBANESEN DIN SAMBO?!" Med stora, chockade, skräckslagna ögon. Då förstod jag att alla jobbarkompisar runtomkring mig såg Elie som den svartmålade livsfarliga misshandlaren Achilles mamma fått honom att se ut som.
När jag sedan försökt förtränga denna händelsen ca 9 månader senare samlade jag mod och sökte jobb på ett annat spa. Chefen tyckte mycket om mig och frågade om jag kunde börja redan i helgen. Jag lös upp som en sol. Självklart kunde jag ju det! Hon ville bara att jag skulle komma tillbaka om ett par timmar och visa en ansiktsbehandling och ryggmassage på henne. Jag kom tillbaka efter ett par timmar. Och när jag gick in genom dörrarna stannade tiden. Allt blev tyst och jag kunde inte andas. Jag hörde inget annat än mitt hjärta. För där stod hon. Achilles mamma. Jag såg hur det vita ljusa vackra rummet blev alldeles svart. Jag visste att hon på något sätt skulle lyckas få chefen att ändra sig.När Achilles mamma fått syn på mig gick hon iväg med chefen, som kom 20 minuter försent till min ansiktsbehandling. Nu hade hennes vita leende försvunnit till en sluten mun med korta meningar. Mina inplanerade 2 timmar blev 15 minuter. Sen sa hon att "det nog tyvärr inte gick det här". Jag satte mig i bilen och grät. Kan ni förstå att EN människa kan förstöra så många andras liv?
På grund av detta skriver jag sällan om produkter och HUD och SPA ämnen i min blogg. Jag vill inte prata om det. Jag vill inte söka mer jobb som hudterapeut. Jag vet ju att detta är min dröm. Bland annat därför planerar jag och Elie att flytta till Stockholm, lååångt ifrån denna lilla stad för att kunna leva ett lugnt och glatt liv. Så att jag i lugn och ro kan söka jobb utan att vara rädd.
Achilles mamma höll koll på oss. Hon såg till att vi inte var lyckliga. Att Elie inte fick träffa sin son. Fanns det någon liten detalj hon kunde ta reda på för att orsaka problem så hittade hon det. En gång fick försäkringskassan ett anonymt tips (som för oss inte var så anonymt) om att dem skulle kolla så vi inte fick för mycket bostadsbirag. Eftersom att jag flyttat till Elie så skulle vi dela bidraget. Vilket vi gjorde redan. Så hennes elakt smidda plan gick inte som planerat...
Hon läste även på min blogg att Elie köpt en examens present till mig för 600 :- Vilket hon använde mot Elie och sa att han har råd att köpa smink till mig men inte att köpa mat till sin son och ta med sig på mötena hos familjerätten. (Detta hade hon ringt och sagt till en vän, som sa det till oss). Detta var inte sant. För Achilles mamma hade själv förbjudit Elie att ta med sig mat på mötena. Elie själv ville väldigt gärna ta med sig mat. Han hade ett helt förråd hemma i vår lägenhet med mat till sin son. Men han fick aldrig ta med det...
Nu hoppar vi tillbaka lite i tiden. För ca två år och några månader sen: Elie stod och höll sin son Achilles i famnen. När pojkens mamma fick ett utbrott och började slå Elie med sin kaffekopp i huvudet. Hon slog flera gånger och Elie bad henne sluta. Nästa slag kunde träffat Achilles så Elie tog tag i hennes hand. Hårt. (Precis som vem som helst skulle ha gjort).
En månad efter denna händelse kontaktade Elie en advokat och tillsammans ringde dem Achilles mamma och berättade att en vårdnadstvist skulle äga rum. Dagen efter att mamman fått informationen om vårdnadstvisten anmälde hon Elie för våld. Hon hade tagit kort på sin blåa hand och sagt till polisen att Elie misshandlar henne. EN HEL månad senare. Precis efter hon fått veta att det skulle bli en vårdnadstvist. Nu behövde hon göra något för att få Elie att se hemsk ut. Hur skulle hon annars få Achilles för sig själv?
Det var nu allt började. Det var nu den riktiga svartmålningen av Elie började...
Vårdnadstvisten som ägde rum i Huddinge tingsrätt i Stockholm 2009 beslöt att Elie skulle ha 50% vårdnad. Under tiden samarbetade inte Achilles mamma, hon ordnade alltid med problem. Det är efter denna händelse som mötena vid familjerätten som jag skrivit om ovanför ägde rum.
Efter 6 månader skulle Huddinge tingsrätt se om allt gick bra med den delade vårdnaden. Men denna gång vann Achilles mamma den ensamma vårdnaden. P.g.a att mamman inte samarbetade så gick den ensamma vårdnaden till henne.
Efter att mamman fått den ensamma vårdnaden var det första hon gjorde att byta Achilles efternamn till sitt eget. Nu när hon fått den ensamma vårdnaden lät hon inte Elie träffa Achilles på familjerätten. Nu fick hon lite mer makt och möjlighet att styra ytterligare. Familjerätten ville inte komma med en ny plan. Det tog dem 6 månader att skriva två meningar på ett A4 papper där det stod att "Elie ju faktiskt kunde få träffa sin son hemma hos sig själv". Men detta accepterade såklart inte mamman. Familjerätten gjorde ingenting för att få det att fungera. Elie fick inte längre se sitt barn.
Samtidigt som vårdnadstvisterna ägde rum pågick en annan utredning. Där Achilles mamma anmälat Elie för kvinnofridskränkning. Hon hade hittat på egna historier om att Elie misshandlat henne. Hon berättade för alla runt omkring henne att han slår henne och hon sa saker som "han tänker styckmörda mig och kasta mig framför ett tåg" m.m.
Eftersom att Elie var en vanlig kille och inte hade något i sitt register som pekade mot att han var våldsam eller annat, anmälde mamman och mormorn Elie (med planen i bakhuvudet att dem ska vinna Achilles) Elie för "kvinnofridskränkning och att Elie planerar att kidnappa sin son". Både Achilles mamma och mormor vet om att de har sjukdomen bipolär. Dem har båda varit inlåsta på mentalsjukhus flera gånger. Det dem behövde göra var att få Elie att se värre ut än dem själva för att vinna sonen för gott.
Alla som känner Achilles mamma väl vet att under tiden hon har en psykos påstår hon att folk utnyttjar henne sexuellt, eller slår henne. Det var en incident för några år sedan då Achilles mamma blev inlåst på ett mentalsjukhus. Hon anklagade doktorn och sjuksköterskorna för att ha utnyttjat henne sexuellt under tiden hon fick hjälp...
Polisanmälan som Achilles mamma och mormor gjort mot Elie tog allt till en rättegång i Stockholms Huddinge tingsrätt. Där anklagade dem Elie för att ha försökt styckmörda Achilles mamma och slänga henne framför tåg, att han tafsar på henne mot hennes vilja, slår henne m.m. Hon tog även upp att Elie slog henne sista dagen de träffades. Den gången då Elie tog tag i hennes arm eftersom hon slog honom och var påväg att träffa Achilles. Detta är den enda gången Elie lagt handen på henne. Och det sa han även i rättegången. Men det var endast självförsvar. Achilles mamma hade med sig "vittnen" som var Achilles mormor och morfar. Mormorn vittnade bl.a om att "hon sett Elie hålla 5 knivar i handen och hota" Detta var historer som dem själva hittat på. Under förhören av vittnena blandade dem ihop datumen och "det hela gick inte som planerat".
Denna rättegång vann Elie. Han blev frikänd.
Då överklagade Achilles mamma beslutet. Och allt togs upp igen. Denna gång till Stockholms hovrätt. Här var jag (gravid i 7:e månaden), min mamma och pappa med som stöd för Elie. Jag var även vittne till Elie. Där jag framför domaren och alla de andra i rättsalen berättade att Elie inte är våldsam. Att han aldrig skulle slå mig m.m. Jag sa sanningen om Elie helt enkelt.
Efter några veckor kom beslutet. Nu skulle vi få reda på om han förblev frikänd eller om dem skulle ändra beslutet. Vi var alla ganska lugna, även Elies advokat. Vi litade på det svenska rättsystemet. Vi visste att man inte kommer någonstans med lögner och att sanningen alltid kommer fram. Vi förväntade oss att dem än en gång frikänt honom. Men så blev det inte.
Elie blev (oskyldigt) dömd till 8 månaders fängelse för kvinnofridskränkning samt skydlig till att betala Achilles mamma en flersiffrig summa skadestånd för varje tillfälle han "tafsat" på henne. Vi kunde inte överklaga detta till högsta domstolen utan nytt material, eftersom dem inte tar "små ärenden som dessa".Jag fick en chock och kunde knappt andas. Jag har aldrig gråtit så i mitt liv. Jag gick och spydde. Elie satt och stirrade med tomma ögon. Vi kände ingen tillit till någon. Hur kunde en vanlig fin man bli dömd till fängelse utan att ha gjort någonting.
Nu kanske ni undrar hur jag kan tro på allt Elie har berättat? Jo. Jag har levt med honom 24 timmar om dygnet. Jag vet hur han är. Han skulle aldrig ens höja handen mot mig. Han är en väldigt bra pappa till vår son. Jag har även levt med honom under en stor del av tiden då hela historen ovan ägde rum. Jag vet hur Achilles mamma är mot honom och mot mig. Jag vet att han inte blev bra bemött på familjerätten av morfarn för jag körde själv dit honom i bilen. Jag skulle heller inte välja att låta Elie bli pappa till mitt barn om jag inte visste vem jag bor med. Vi har även andra källor som kan instämma men dem kan jag inte berätta om här och nu.
Vi lever på hoppet om att sanningen kommer alltid fram. Och vi hoppas att folk inser detta. Även om sanningen kommer fram. Om de rätta åker dit. Om Elie får skadestånd. Så kommer han alltid ha missat Emanuels första ord. Första steg...
För någon vecka sen fick vi hem brevet i brevlådan. Som vi önskat inte skulle komma. Det stod att Elie blivit dömd till 8 månaders fängelse. Och att det är kriminalvårdens ansvar att se till att detta verkställs så snabbt som möjligt."
När jag och Elie först började träffas i början av 2010 var Achilles allt Elie pratade om. Elie hade en liten dagbok där han skrivit i varje dag om hur mycket han saknar och älskade honom. (Jag vet för jag hittade den när jag städade en dag). Achilles var Elies "little king". Och Elie älskade (älskar) honom väldigt mycket. Varför jag inte fått träffa honom är för att Elie åkte iväg till familjerätten här i Kalmar när han skulle träffa honom. Achilles mamma, eller oftast Achilles mammas pappa (Achilles morfar) släppte av pojken där så att Elie fick träffa honom ett par timmar. Sen kom dem och hämtade upp honom och Elie fick cykla hem igen. Och vänta på att nästnästa helg skulle komma så att han fick träffa sin älskade son igen.
Som jag skrivit om innan här i bloggen så finns det, som ni alla vet - pappor som inte vill träffa sina barn. Som tar sitt pick och pack och sticker. Som inte vill veta av sin familj. Som inte är redo. Men det är inte Elie. Det finns pappor som är våldsamma. Som misshandlar sin familj. Som inte vet hur man ska behandla kvinnor och barn. Men detta stämmer inte in hos Elie.
Det finns även pappor som älskar sina barn. Pappor som skulle vandra vägen till helvetet och tillbaka för att få träffa sin barn. Män som kämpar och gör vad som helst för att få ha sina barn hos sig. Män som vill, men inte har möjlighet till detta p.g.a att mamman sätter stopp för det. Detta stämmer in hos Elie.
Elie träffade en gång på en kvinna för några år sen. Jag tänker inte nämna hennes namn här. Jag nämner henne som "Achilles mamma" i min blogg. Hon är ca 30 år och har den psykiska sjukdomen bipolär (detta har hon själv erkänt under rättegång). Under en natt med för mycket alkohol hände något. Som ledde till en graviditet. Och hon ville såklart behålla barnet. Jag har aldrig i mitt liv sett någon som klandrar sig själv och hatar ett misstag så mycket som Elie hatade detta. Men det spelar ingen roll att han ångrar sig ända in från själen. Gjort är gjort. Så han ser det på den ljusa sidan istället. Han fick en underbar son.
Achilles mammas, mamma. Alltså Achilles mormor har också denna sjukdom. Dessa människor har gjort allt i sin makt för att inte låta Elie träffa sin son Achilles.
När jag flyttade ihop med Elie runt april 2010 minns jag hur ledsen han var när han kom hem från mötena med sin son på familjerätten. Achilles mormor och morfar var elaka mot honom. Om Elie kom 5 minuter för tidigt till mötet så fick han gott vänta utanför tills klockan slog hel. Han fick minsann inte träffa sin son tidigare. Mormorn sa åt Elie att "Jag känner folk. Och jag tänker inte låta dig träffa din son". Morfarn sa elaka saker till Elie, kallade honon för idiot och sa att han var dum i huvudet. Morfarn försökte så gott han kunde förstöra mötet genom att alltid stå och kolla på och försöka stjäla Achilles uppmärksamhet från Elie. Han fick inte vara ensam med sitt barn. Jag minns när Elie berättade att Achilles morfar sa åt Achilles: "Säg mamma". Men Achilles tittade mot Elie och sa "Pappa..." Detta fick tårar att rulla på Elies kind när han kom hem. Och han kunde leva på detta lilla ord i 2 veckor, lagom tills nästa möte var dags...
Detta beteende är en slags tradition hos denna familj. Det Achilles mamma gör mot Elie har Achilles mormor redan gjort mot de tre ollika papporna som Achilles mamma och hennes bröder har. Dem gör allt i sin makt för att inte låta papporna träffa barnen. Om det så betyder att dem måste hitta på historier och anmäla dem och i vissa fall, som i Elies, få dem oskyldigt dömda... (Jag kommer snart till detta).
Mötena mellan Elie och Achilles hos familjerätten gick inte så bra, eftersom mamman ställde in mötena. Elie hade mycket problem med familjerätten som inte visade särskligt stort intresse till hjälp. En dag sent på hösten förra året (2010) satt vi och väntade på att familjerätten skulle säga att mötena påbörjat igen eftersom det nu var flera månader sen Elie såg Achilles sist. Men istället fick vi den dagen hem ett brev där det stod att familjerätten avslutar mötena. Med andra ord stod det ungefär "Vi skiter i detta nu. Mamman samarbetar inte och det blir för mycket strul för oss. Härmed avslutar vi mötena och du får inte träffa din son längre". Det hjälpte inte att ringa och ifrågasätta. Achilles mor hade fått precis vad hon ville. Och familjerätten slapp ta samtal och boka om när det gällde deras struliga möten. Folk vill ha det så enkelt som möjligt. I alla fall familjerätten i Kalmar.
När det gäller Achilles mamma och medhjälparen mormorn. Så har mamman lyckas få Elie, som i vanliga livet är världens socialaste, trevligaste, goaste och mest omtänksamma och kärleksfulla människa att se ut som en livsfarlig man som tar folks pengar, kränker kvinnor via ord och sexuella handlingar. Som misshandlar kvinnor och inte kan ta hand om barn...
Det är här det (förutom att Elie inte får träffa sin son) börjar bli allvar.
Ni som läst min blogg vet ju att jag är hud- och spaterapeut? Achilles mamma är massör. Och en dag hamnade vi på samma SPA. Jag var tvungen att arbeta med henne en dag och när jag visste att det var Achilles mamma jag spenderade dagen med gick jag in på toaletten för att kräkas. Tårarna var nära hela långa dagen och magen värkte. Men jag låtsades som jag inte visste någonting och var trevlig. Detta mest eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera om hon fick veta vem jag var p.g.a hennes sjukdom, jag visste inte så mycket på den tiden. Jag var bara tyst och ringde Elie på lunchen som lugnade ner mig och sa att jag bara skulle sköta mitt jobb och låtsas som om hon inte var där. Mitt drömjobb förvandlades till en mardröm. När Achilles mamma fått reda på att jag arbetat med henne ringde hon min mobil.
Achilles mamma: "Är du sambo med Elie?!! HAN ÄR LIVSFARLIG. Har du sagt till honom vart jag jobbar? VA? Nu måste jag sluta på jobbet och byta stad. Det är mycket viktigt att han inte vet vart jag bor och jobbar. Förstår du det?"
Jag sa åt henne att jag behövde Elies stöd för att kunna genomföra en hel arbetsdag med kvinnan som vänt upp och ner på hans liv. Så självklart visste nu Elie vart hon jobbar. Men det spelar ingen roll. Men att han absolut inte bryr sig om vart hon jobbar och bor. Det enda som gör honom ledsen p.g.a hennes skyddade adress är att han inte kan skicka kort till sin son. Som mamman ändå kastar.
Med mormorn i bakgrunden sa dem åt mig att: "Han kommer ta alla dina pengar. För han har inga själv. Han går på socialbidrag lilla gumman! Vi försöker rädda dig innan ditt liv blir ett helvete."
Men helvetet i mitt liv var det inte Elie som orsakade. Det var dem själva. Och helvetet hade bara börjat... Socialbidrag gick han inte på, vilket jag vet eftersom jag var hans sambo. Och vi delar mer eller mindre ekonomi. Det var faktiskt han som stod för hela ekonomin och betalade räkningar och mat för egna pengar. Jag gick under denna tid i skolan och hade inte en krona på kontot.
Dem förklarade hysteriskt att: "han är våldsam och att han misshandlat Achilles mamma. Att han tagit pengar. Att han är en livsfarlig människa." Dem försökte verkligen få över mig på deras sida. Achilles mamma sa åt mig att bli hennes vän. När jag sa "nej, Elie är det bästa som hänt mig och jag tror inte på ett ord du säger." Då sa hon åt mig att: "DEN DAGEN HAN MISSHANDLAR DIG, SOM HAN KOMMER GÖRA NÄR SOM HELST. NÄR HAN TAR DINA PENGAR. KOM TILL MIG. JAG ÄR DIN VÄN."
När dem märkte att jag inte lyssnade på deras historier. När dem förstod att jag inte går över till deras sida ringde dem mina föräldrar. Och sa samma sak. Det var min pappa dem pratade med. Han är väldigt lugn och vet hur han ska prata med människor som dessa. Än en gång blev dem nekade vänskap. Och dem förstod att vi valt vår sida. Vi hade valt sanningens sida. Verkligheten sida. Elies sida.
Efter några veckor blev jag utstött från arbetet som SPA-terapeut där jag och Achilles mamma arbetade samtidigt. Jag fick inte komma på samma möten som Achilles mamma eftersom hon inte ville det. Jag hade blivit bjuden till en After Work på en pub med jobbet. När jag sminkat färdigt mig och var påväg att åka dit fick jag ett samtal från chefen som sa att "Achilles mamma vill inte ha mig där. Hon känner sig olustig." Så jag fick stanna hemma...
Achilles mamma styr våra liv som marionett dockor. Jag slutade på jobbet. Jag slutade på mitt drömjobb som jag (min familj) betalat 80 000 :- för att jag ska kunna arbeta på. Achilles mamma hade än en gång manipulerat människor och fått över dem på hennes sida som svartmålade Elie så till den högsta grad att inte ens hans flickvän var välkommen någonstans.
Jag minns att en utav tjejerna som jobbade på SPA:t frågade mig om jag mådde bra, för jag såg så ledsen ut. Jag berättade att "min sambos sons mamma jobbade här och det var väldigt jobbigt för mig". Då svarade hon "VA?? ÄR LIBANESEN DIN SAMBO?!" Med stora, chockade, skräckslagna ögon. Då förstod jag att alla jobbarkompisar runtomkring mig såg Elie som den svartmålade livsfarliga misshandlaren Achilles mamma fått honom att se ut som.
När jag sedan försökt förtränga denna händelsen ca 9 månader senare samlade jag mod och sökte jobb på ett annat spa. Chefen tyckte mycket om mig och frågade om jag kunde börja redan i helgen. Jag lös upp som en sol. Självklart kunde jag ju det! Hon ville bara att jag skulle komma tillbaka om ett par timmar och visa en ansiktsbehandling och ryggmassage på henne. Jag kom tillbaka efter ett par timmar. Och när jag gick in genom dörrarna stannade tiden. Allt blev tyst och jag kunde inte andas. Jag hörde inget annat än mitt hjärta. För där stod hon. Achilles mamma. Jag såg hur det vita ljusa vackra rummet blev alldeles svart. Jag visste att hon på något sätt skulle lyckas få chefen att ändra sig.När Achilles mamma fått syn på mig gick hon iväg med chefen, som kom 20 minuter försent till min ansiktsbehandling. Nu hade hennes vita leende försvunnit till en sluten mun med korta meningar. Mina inplanerade 2 timmar blev 15 minuter. Sen sa hon att "det nog tyvärr inte gick det här". Jag satte mig i bilen och grät. Kan ni förstå att EN människa kan förstöra så många andras liv?
På grund av detta skriver jag sällan om produkter och HUD och SPA ämnen i min blogg. Jag vill inte prata om det. Jag vill inte söka mer jobb som hudterapeut. Jag vet ju att detta är min dröm. Bland annat därför planerar jag och Elie att flytta till Stockholm, lååångt ifrån denna lilla stad för att kunna leva ett lugnt och glatt liv. Så att jag i lugn och ro kan söka jobb utan att vara rädd.
Achilles mamma höll koll på oss. Hon såg till att vi inte var lyckliga. Att Elie inte fick träffa sin son. Fanns det någon liten detalj hon kunde ta reda på för att orsaka problem så hittade hon det. En gång fick försäkringskassan ett anonymt tips (som för oss inte var så anonymt) om att dem skulle kolla så vi inte fick för mycket bostadsbirag. Eftersom att jag flyttat till Elie så skulle vi dela bidraget. Vilket vi gjorde redan. Så hennes elakt smidda plan gick inte som planerat...
Hon läste även på min blogg att Elie köpt en examens present till mig för 600 :- Vilket hon använde mot Elie och sa att han har råd att köpa smink till mig men inte att köpa mat till sin son och ta med sig på mötena hos familjerätten. (Detta hade hon ringt och sagt till en vän, som sa det till oss). Detta var inte sant. För Achilles mamma hade själv förbjudit Elie att ta med sig mat på mötena. Elie själv ville väldigt gärna ta med sig mat. Han hade ett helt förråd hemma i vår lägenhet med mat till sin son. Men han fick aldrig ta med det...
Nu hoppar vi tillbaka lite i tiden. För ca två år och några månader sen: Elie stod och höll sin son Achilles i famnen. När pojkens mamma fick ett utbrott och började slå Elie med sin kaffekopp i huvudet. Hon slog flera gånger och Elie bad henne sluta. Nästa slag kunde träffat Achilles så Elie tog tag i hennes hand. Hårt. (Precis som vem som helst skulle ha gjort).
En månad efter denna händelse kontaktade Elie en advokat och tillsammans ringde dem Achilles mamma och berättade att en vårdnadstvist skulle äga rum. Dagen efter att mamman fått informationen om vårdnadstvisten anmälde hon Elie för våld. Hon hade tagit kort på sin blåa hand och sagt till polisen att Elie misshandlar henne. EN HEL månad senare. Precis efter hon fått veta att det skulle bli en vårdnadstvist. Nu behövde hon göra något för att få Elie att se hemsk ut. Hur skulle hon annars få Achilles för sig själv?
Det var nu allt började. Det var nu den riktiga svartmålningen av Elie började...
Vårdnadstvisten som ägde rum i Huddinge tingsrätt i Stockholm 2009 beslöt att Elie skulle ha 50% vårdnad. Under tiden samarbetade inte Achilles mamma, hon ordnade alltid med problem. Det är efter denna händelse som mötena vid familjerätten som jag skrivit om ovanför ägde rum.
Efter 6 månader skulle Huddinge tingsrätt se om allt gick bra med den delade vårdnaden. Men denna gång vann Achilles mamma den ensamma vårdnaden. P.g.a att mamman inte samarbetade så gick den ensamma vårdnaden till henne.
Efter att mamman fått den ensamma vårdnaden var det första hon gjorde att byta Achilles efternamn till sitt eget. Nu när hon fått den ensamma vårdnaden lät hon inte Elie träffa Achilles på familjerätten. Nu fick hon lite mer makt och möjlighet att styra ytterligare. Familjerätten ville inte komma med en ny plan. Det tog dem 6 månader att skriva två meningar på ett A4 papper där det stod att "Elie ju faktiskt kunde få träffa sin son hemma hos sig själv". Men detta accepterade såklart inte mamman. Familjerätten gjorde ingenting för att få det att fungera. Elie fick inte längre se sitt barn.
Samtidigt som vårdnadstvisterna ägde rum pågick en annan utredning. Där Achilles mamma anmälat Elie för kvinnofridskränkning. Hon hade hittat på egna historier om att Elie misshandlat henne. Hon berättade för alla runt omkring henne att han slår henne och hon sa saker som "han tänker styckmörda mig och kasta mig framför ett tåg" m.m.
Eftersom att Elie var en vanlig kille och inte hade något i sitt register som pekade mot att han var våldsam eller annat, anmälde mamman och mormorn Elie (med planen i bakhuvudet att dem ska vinna Achilles) Elie för "kvinnofridskränkning och att Elie planerar att kidnappa sin son". Både Achilles mamma och mormor vet om att de har sjukdomen bipolär. Dem har båda varit inlåsta på mentalsjukhus flera gånger. Det dem behövde göra var att få Elie att se värre ut än dem själva för att vinna sonen för gott.
Alla som känner Achilles mamma väl vet att under tiden hon har en psykos påstår hon att folk utnyttjar henne sexuellt, eller slår henne. Det var en incident för några år sedan då Achilles mamma blev inlåst på ett mentalsjukhus. Hon anklagade doktorn och sjuksköterskorna för att ha utnyttjat henne sexuellt under tiden hon fick hjälp...
Polisanmälan som Achilles mamma och mormor gjort mot Elie tog allt till en rättegång i Stockholms Huddinge tingsrätt. Där anklagade dem Elie för att ha försökt styckmörda Achilles mamma och slänga henne framför tåg, att han tafsar på henne mot hennes vilja, slår henne m.m. Hon tog även upp att Elie slog henne sista dagen de träffades. Den gången då Elie tog tag i hennes arm eftersom hon slog honom och var påväg att träffa Achilles. Detta är den enda gången Elie lagt handen på henne. Och det sa han även i rättegången. Men det var endast självförsvar. Achilles mamma hade med sig "vittnen" som var Achilles mormor och morfar. Mormorn vittnade bl.a om att "hon sett Elie hålla 5 knivar i handen och hota" Detta var historer som dem själva hittat på. Under förhören av vittnena blandade dem ihop datumen och "det hela gick inte som planerat".
Denna rättegång vann Elie. Han blev frikänd.
Då överklagade Achilles mamma beslutet. Och allt togs upp igen. Denna gång till Stockholms hovrätt. Här var jag (gravid i 7:e månaden), min mamma och pappa med som stöd för Elie. Jag var även vittne till Elie. Där jag framför domaren och alla de andra i rättsalen berättade att Elie inte är våldsam. Att han aldrig skulle slå mig m.m. Jag sa sanningen om Elie helt enkelt.
Efter några veckor kom beslutet. Nu skulle vi få reda på om han förblev frikänd eller om dem skulle ändra beslutet. Vi var alla ganska lugna, även Elies advokat. Vi litade på det svenska rättsystemet. Vi visste att man inte kommer någonstans med lögner och att sanningen alltid kommer fram. Vi förväntade oss att dem än en gång frikänt honom. Men så blev det inte.
Elie blev (oskyldigt) dömd till 8 månaders fängelse för kvinnofridskränkning samt skydlig till att betala Achilles mamma en flersiffrig summa skadestånd för varje tillfälle han "tafsat" på henne. Vi kunde inte överklaga detta till högsta domstolen utan nytt material, eftersom dem inte tar "små ärenden som dessa".Jag fick en chock och kunde knappt andas. Jag har aldrig gråtit så i mitt liv. Jag gick och spydde. Elie satt och stirrade med tomma ögon. Vi kände ingen tillit till någon. Hur kunde en vanlig fin man bli dömd till fängelse utan att ha gjort någonting.
Nu kanske ni undrar hur jag kan tro på allt Elie har berättat? Jo. Jag har levt med honom 24 timmar om dygnet. Jag vet hur han är. Han skulle aldrig ens höja handen mot mig. Han är en väldigt bra pappa till vår son. Jag har även levt med honom under en stor del av tiden då hela historen ovan ägde rum. Jag vet hur Achilles mamma är mot honom och mot mig. Jag vet att han inte blev bra bemött på familjerätten av morfarn för jag körde själv dit honom i bilen. Jag skulle heller inte välja att låta Elie bli pappa till mitt barn om jag inte visste vem jag bor med. Vi har även andra källor som kan instämma men dem kan jag inte berätta om här och nu.
Vi lever på hoppet om att sanningen kommer alltid fram. Och vi hoppas att folk inser detta. Även om sanningen kommer fram. Om de rätta åker dit. Om Elie får skadestånd. Så kommer han alltid ha missat Emanuels första ord. Första steg...
För någon vecka sen fick vi hem brevet i brevlådan. Som vi önskat inte skulle komma. Det stod att Elie blivit dömd till 8 månaders fängelse. Och att det är kriminalvårdens ansvar att se till att detta verkställs så snabbt som möjligt."
IDAG har 8 månader gått och IDAG kom Elie hem igen. Det är sånt här jag drömmer om att en dag få arbeta med, att förhindra att något sådant här någonsin skulle kunna inträffa. Har gråtit många gånger när jag läst denna blogg och kan inte föreställa mig hur det kan ha varit för dem. Jag vill önska familjen all lycka till och hoppas aldrig någonsin något ont händer dom igen!
Hej på er
Har ingen bättre ursäkt än att jag SUGER på att blogga. Får se om det kommer något inlägg imorgon, annars kommer denna rubrik vara det första ni ser när ni klickar in här ett bra tag framöver! Nu ska jag i alla fall dejta kudden som alla coola bloggtjejer säger. Love. Det är verkligen inte menat att jag ska ha blogg, haha
GE MIG GOOOODIS
Skulle kunna döda för det här nu.
Mmmmmm, vattnas i munnen
Blue eyes
Informerar
Det är många som har sagt att det kommer upp en ruta som säger att min blogg är lösenordsskyddad.
Tänkte bara säga att man bara kan kryssa ner den rutan, fattar inte varför den är där...
Införskaffas snart!
Är så trött på dom "klassiska" conversen med en blå och röd rand, och känner mig som en fjortis när jag använder dom... Så köper snart dessa istället som dessutom är skitsnygga!
Fina va?
Hanna Tingström var det som gjorde dom, kosta bara 100 kr! Ska fila ner dom lite, annars är jag supernöjd.
Sparkling nails
Är i Gävle nu och ska göra naglar hos Hanna! Funderar på fransk manikyr eller glittriga tippar, men lutar nog mest åt glittriga tippar...
Såhär ungefär, lägger upp bild sen!
Lost faith in humanity
Tappar tron på mänsligheten mer och mer för varje dag när jag ser små icke pålästa ungar som är osäkra på sig själva som sitter på facebook och slänger ur sig
att de hatar homosexuella och invandrare.
Det finns ingenting annat jag blir så ledsen/arg av som homofobi, rasism, nazism, misshandel av alla dess sorter, pedofili och alla orättvisor och idiotier som existerar på våran runda jord.
Akinator - läser dina tankar
Tänkte tipsa om en tidsfördrivs-hemsida som är bra att ha när man är uttråkad! Det går ut på att man ska tänka på en person sen ska "anden" ställa frågor och på så sätt kommer han på vem man tänker på. Ibland är det rätt obviously att han vet vem man tänker på när han frågar "Does the person sparkle in the sun?", men andra gånger ställer han frågor som inte ens har med personen och göra men ändå kommer han på vem det är. Faktiskt kul! http://en.akinator.com/
Dip Dye
Ååh, vill klippa och färga håret nununu!! Vet exakt hur jag vill ha det, inget speciellt med håret, bara toppa och tunna ur det. Men sen vill jag göra dip dye! Hur snyggt som helst!
Ungefär såhär, tänk om man hade haft långt hår då, hade ju livet ägt.
