linneastrombergs

Så länge som jag har kämpat med detta problem. Problemet med att veta vad jag ska säga, när jag ska säga det och hur jag ska säga det. Rädslan för att det ska komma ut helt fel och rädslan för de eventuella blickarna därefter, eller ännu värre, tystnaden.

 

Vissa kommer förstå mig, andra inte; "Hur svårt kan det vara? Prata bara!" 

 

Jaha. Lätt för dig att säga. Tyvärr fungerar det inte så för mig.

 

Det började tillsammans med flytten till Västerås för ungefär fem år sen. Jag såg upp till de "pratiga" tjejerna i skolan som lös med sin närvaro och hade dussintals av vänner, och önskade tyst att jag var en av dem. Varje dag innan skolan ställde jag mig framför spegeln och sa "Idag. Idag ska jag inte vara blyg." De flesta dagarna fungerade det inte, men vissa dagar, enstaka dagar, kom jag hem med en slags eufori i kroppen. Den känslan kan jag känna än idag.

 

Det är nästan som att vara instängd i sig själv - med en väldigt stark vilja att slita sig lös. Att kämpa med att hitta orden och bryta sönder det dumma skalet, bit för bit. Att tankspritt öppna en bok och leta efter lämpliga meningar, men där bara mötas av blanka sidor.

 

I gäng, stora som små, får jag tunghäfta. "Vafan ska jag säga?" "Är jag alldeles för tyst nu?" "Dom måste tro att jag är världens tråkigaste människa". Jag funderar och funderar på vad jag ska sticka in med i konversationen, och när jag har kommit på något bra att säga, har mitt sällskap redan bytt ämne.

 

Detta har plågat mig i alldeles för många år och nu har jag mer eller mindre kommit till den punkt där jag har försökt att börja acceptera det; Det här är jag. Jag är en "tyst" tjej, jag syns eller hörs inte så värst mycket och sån jag är. Men ibland faller jag bara sönder och känner mig så himla misslyckad.

 

Jag har svårt att få en uppfattning om hur andra personer uppfattar mig, men jag förmodar att det finns många fler än jag önskar som inte sett en skymt av den sidan av mig jag egentligen föredrar. Den energiska, sprudlande glada Linnéa. Tyvärr törs hon inte komma fram alltför ofta.